Tirgan – vattnets högtid

Tirgān är en av de äldsta levande högtiderna i världen och är känd som den iranska midsommarfesten. Precis som svensk midsommar är Tirgān förknippad med fruktbarhet och övernaturliga, magiska krafter. Tirgān är tillägnad guden Tir (avestiska Tishtrya) som framkallar regn, åska och blixt. I iransk mytologi kallas Tir också för Shabāhang eftersom han hör samman med Sirius som är den klarast lysande stjärnan sedd från jorden.

Regngudar finns i flera kulturer, däribland den fornnordiska, den grekiska och den aztekiska. Men vad är syftet med att fira en regngud på våra nordliga breddgrader där man i gemen mest önskar sig sol och värme? Förklaringen är enkel. Vatten är livsnödvändigt för jordbruk och växtlighet. På den iranska högplatån är inte heller vatten alltid en självklarhet. Det regn som förekommer faller i huvudsak från november till mars och resten av året är det torrt på många platser. För att trygga vattenförsörjningen har iranier i årtusenden varit lysande ingenjörer inom konstbevattning och tillverkning av underjordiska kanalsystem (pers. kāriz). En högtid mitt på sommaren till vattnets ära passar därför utmärkt för både jordbruk och växtlighet.

Regnguden Tirs vita springare

I iranska legender framställs Tir som en mäktig krigare och bågskytt. Hans namn betyder just ”pil” eller ”skott” på persiska. Hans koger rymmer ett tusen pilar och på slagfältet sänder han ett pilregn som täcker himlen över fienden. Tir rider på en vit hingst och strider mot Torkans demon (avestiska Apaosha), en ond kraft som vill dränera mark och floder.

Hela den iranska mytologin kretsar kring den eviga kampen mellan gott och ont. Men vad är egentligen poängen med denna kosmiska dualism? Varför riktar mytologin vår uppmärksamhet på regn och torka i termer av gott och ont? Förklaringen är att det rör sig om symboler som hjälper oss att leva ett gott, friskt liv och leder oss mot goda tankar. Ahura Mazdas närmaste vän är just Goda Tanken (avestiska Vohu Manah, pers. Bahman) som inspirerar oss till att göra goda saker. Zarathustras gyllene regel säger: Goda tankar, goda ord, goda handlingar (pers. pendār-e nik, goftār-e nik, kerdār-e nik). Vidare kan symboliken i striden mellan nederbörd och torka med fördel även tolkas i ljuset av vår tids globala miljöförstöring.

Tirgān är en högtid som upplever en renässans bland iranier över hela världen efter att nästintill ha varit bortglömd. Efter islamiseringen som inleddes på 600-talet levde den länge bara kvar på landsbygden i norra Iran, i provinserna Khorāsān, Markazi och Lorestān och bland zoroastrier i Yazd och Kermān. Tirgān är på uppsving, inte minst i den iranska diasporan och stora, färgsprakande festligheter hålls exempelvis i Toronto, Los Angeles och Stockholm.

Pojkar skvätter vatten på varandra under Tirgān i Farāhān (Foto: Uppersia Travel Blog)

På Tirgān är det tradition att gå till floder och bäckar för att sjunga och dansa. Man skvätter vatten på varandra under skratt och lek. Numera använder man ofta vattenpistoler eller till och med hinkar för att ösa vatten på varandra med. Därför kallas festen ibland för jashn-e ābrizgān. Man önskar sig med detta en regnig och grönskande årstid.

Flera traditioner är knutna till Tirgān. Man knyter färgglada silkesband i sju färger runt vristerna för att önska sig något. Denna tradition kallas tir-e bād eftersom banden öppnas nio dagar senare och kastas då åt vinden från höga platser. För att önskan ska gå i uppfyllelse sjunger man en ramsa:

Tir boro, bād biā, gham boro, shādi biā!
Mehnat boro, ruzi biā, khoshe-ye morvārid biā!

Låt pilen flyga och vinden vina!
Låt sorgen fly och fröjden nalkas!
Låt smärtan gå och livet förnyas!
Och låt guldkornets lycka träda in!

Iranier älskar poesi och en fest utan dikt och sång anses inte vara en riktig fest. Så man läser dikter av de klassiska mästarna, sjunger folkvisor och dansar. Eftersom Tirgān infaller mitt i sommaren är den fylld av orakel, den bästa stunden för att önska sig något. Så ta chansen och önska er något i dag! För alla ogifta kvinnor som vill träffa en fästman har jag ett tips! Lägg ett mynt eller en ring i en grön lerkruka full av vatten, täck den med en grön silkesduk och ställ den under ett grönskande träd. Så gör man nämligen i Farāhān i västra Iran och på det följer en massa lekar.

Denna tradition för tankarna till den persiska trettondagen (sizda-be-dar) då ungmör kastar vetegräset (pers. sabze) som stått på nyårsduken i ett vattendrag för att bli gifta under året. Även då är det populärt att sjunga en ramsa som denna:

Sizdah-be-dar sāl-e degar
Khāne shohar bachche baghal!

På Trettondagen kommande år
i makens hem med barn i famn!

Vad äter man traditionellt på Tirgān? Det persiska köket är världskänt och på Tirgān äter man en soppa eller gryta gjord på spenat. En populär efterrätt är saffranspudding eller shole-ye zard som serveras kall för att ge svalka.

Varifrån kommer Tirgān? Vi vet att de forntida iranierna precis som nordborna hade solkalendrar. I både Iran och Sverige inföll de stora högtiderna på vår- och höstdagjämning samt sommar- och vintersolstånden då man festade och offrade till gudarna. Det är egentligen en helt fantastisk tanke att man just i Sverige och Iran firar högtider som är mer än 4 000 år gamla och går tillbaka på samma indoeuropeiska arv!

Att man firar den trettonde Tir [motsvarande den 3 eller 4 juli] och inte samma dag som svensk midsommar hänger samman med att alla dagar och månader i den gamla iranska kalendern är uppkallade efter olika gudar och änglar. Den mest betydelsefulla dagen i varje månad bär månadens namn. I månaden Tir [motsvarande den 22 juni–22 juli] bär den trettonde dagen namnet Tir och därför firar man Tirgān på denna dag.

Bågskytten Ārash

Iran har en av världens rikaste mytologier som i många avseenden kan jämföras med sina fornnordiska och grekiska motsvarigheter. Den iranska mytologin kretsar kring olika kungaätters uppgång och fall, och berättar om hjältar och hjältinnor, och förmedlar deras öden och äventyr. Här möter vi legender om världens uppkomst, om sagoväsen, drakar och demoner, om kärlek och vänskap, om maktkamper och hjältedåd. Denna kulturskatt hotades att gå förlorad efter islam men den räddades till eftervärlden av Ferdousi som på 1000-talet gjorde sin storslagna kulturgärning med nationaleposet Shāhnāme. Med sina femtio tusen verser är Shāhnāme världens längsta dikt och värderas som en nationalklenod av persisktalande över hela världen.

Tirgān förknippas särskilt med hjälten Ārash i mytologi. Shāhnāmeh berättar en del om högtiden men den främsta källan är ändå Avesta. Ett genomgående tema här är den gamla gränstvisten mellan Iran och dess nordöstra granne Turān. Bägge dessa länder var egentligen iranska eftersom de hade grundats av Fereyduns söner Iraj och Tur. Ändå hade konflikten mellan dem resulterat i långvariga krig.

Staty av hjälten Arash i norra Teheran

Manuchehr, en av Irans legendariska kungar ville lösa situationen och skipa fred. Kungen av Turān, Afrasiāb, gick med på ett fredsfördrag under villkoret att iranierna skulle välja ut en person som skulle skjuta en pil från bergskedjan Alborz mot Turān och där pilen landade skulle den nya gränsen dras. Afrasiāb hoppades med detta kunna vinna en ansenlig bit iransk mark men det skulle visa sig att han tog rejält miste.

Ārash var en av de många unga män som anmälde sig till uppdraget och utvaldes av Manuchehr. I gryningen klättrade han upp på Irans högsta topp Damāvand belägen på 5 600 meter över havet. Naken utan några kläder spände han sin båge och sköt. Pilen färdades över berg och dal, över byar och städer, över skog och mark. Först i skymningen landade den i ett träd vid floden Oxus (pers. Āmu daryā) som blev platsen för den nya gränsen. Uppenbarligen hade hjälten Ārash övernaturliga förmågor och enligt legenden var det ingen mindre än kärlekens gudinna Spenta Ārmaiti (pers. Esfand) som gav honom övernaturlig kraft och vindens gud Vāyu (pers. Bād) som höll pilen i luften.

Fred slöts mellan länderna och ännu i dag ärar man dagen till Ārashs minne. Det är tradition att träna bågskytte, att vandra i bergen och att äta valnötter under Tirgān. Enligt traditionen hade hans pil nämligen träffat ett valnötsträd. Ārash levde i Alborzkedjan i norra Iran och därför är han särskilt omtalad och hyllad i provinserna Gilān och Māzandarān. Ārash är även ett väldigt populärt pojknamn och betyder faktiskt ”den som skjuter snabba pilar”.

Arash i modern framställning av okänd iransk konstnär

Men vad hände sen med Ārash? Han var försvunnen, som borta med vinden, och hans senare öde är höljt i dunkel. Legenden berättar att skottet innebar en sådan fysisk ansträngning för hans kropp att den slets itu. Eftervärlden såg honom som en martyr som offrade sig för sitt land och dess frihet. Kanske visste han själv att det skulle innebära hans död? Detta är frågor som berörs i Bahrām Beyzāis pjäs ”Ārash” som uppförts på flera teatrar runtom i världen och finns översatt till engelska. Jag citerar här ett stycke ur hans pjäsmanus på persiska [återgett i transkriberad form] för att förmedla något av den dramatiska stämningen i legenden:

Ārash kamān rāst-tar gereft bā chehel andām. U zeh keshid va abrhā be jonbesh dar āmadand.
U, Ārash, farzand-e zamin, zeh rā bā niru-ye del keshid. Va khorush-e bādhā bar khāst. Va āzarakhsh-e tond padid āmad.
Kamān-e Ārash khamidetar shod och bāz khamtar shod. Va zamin rā larzesh-e sakht. …
Va ghoronb az del-e alborz barkhāste bud va khorshid-e tondrou az raftār-e khod bāz istāde. Va haft āsmān zebarzir shode. Va gardun be sorkhi-ye sorkhtarin bādhā gashte. Abrhā shekāfte. Rudhā az rāh-e khod bāz gashte. V-in āzarakhsh-i chand, āzarakhsh-i chand.
Alborz miguyad: man chegune tavānestam u rā bar dush-e khod nega dāram? Va zabān o zabāne-ye u ātash bud.
Va khorush az keyhāniān bar khāst che bar bolandtarin bolandihā Ārash degar nabud va tir-e u bar durtarin durihā miraft. Va abrhā rā khorush-i chand, ghariv-i chand. Va khorshid penhān va āsmān nāpadid.
Va mardān ghorre-hā-y-eshān sahmgin: ”Ārash bāz khāhad gasht! Ārash bāz khāhad gasht!”
Va ān tir be bolandi-ye neyze-i bud va az ān-e Ārash bud. hamchenān miraft. Va bādhā miraftand tā magar-ash bāz yāband.
Az se kuh-e boland gozasht ke sar be dāman-e daryā dāshtand. Az haft dasht-e pahn-āvar ke rame dar ānhā farāvān bud. Az chand o-and rud o panj daryā ke karāne-hā-shān peydā nabud.
Se bār khorshid foru raft o bāz bālā āmad o se bār tufān dar gereft o bāz ārām shod. Va se ruz mardān dar pā-ye Alborz ān bolandpāye-ye haft āsmān budand ta Ārash, farzand-e zamin, bāz gardad.
Va u bāz nagasht. Va bāz haft ruz. … Va u haft ruz bāz nagasht.

Den mytologiske Ārash har gjort starka intryck på det moderna Irans kultur inom bland annat film, bildkonst och litteratur. Statyer av honom finns resta i flera städer som Teherān, Sāri, Yazd och Borujerd. En av de som inspirerats av hans öde är poeten Siyāvash Kasrāi som skrev en lång dikt vid namn ”Ārash-e Kamāngir” (Bågskytten Ārash). Kasrāi var själv övertygad kommunist och beskrev Ārash som en aktivist som offrar sig i kampen mot kolonialt förtryck och utländsk dominans.  Dikten är på många sätt tidstypisk. Den skrevs på 1950-talet under Mohammad Mosaddeq och nationaliseringen av Irans olja då Englands inblandning i landets politik nådde kulmen.

Hos Bahrām Beyzāi är huvudpersonen tvärtom inte en politisk kämpe utan en enkel åsneskötare som blir folkets martyr mot sin egen vilja. Här finns en subtil kritik av den politiska idealismen – islamismen och kommunismen, de ideologier som förde fram revolutionen 1979. Fokus ligger på individens vardagliga liv och drömmar.

Irans mytologi med gestalter som Ārash, Manuchehr och Afrasiāb är väldigt rik och nyckeln till berättelsernas popularitet och överlevnad in i våra dagar är att de är så öppna och kan läsas på många olika sätt. Var och en kan i hög grad tolka deras budskap på sitt eget sätt.

Denna text är hämtad från ett föredrag som hölls av docent Ashk Dahlén på Tirganfestivalen i Stockholm 2018 och återges här med författarens tillstånd.

Annonser