Shahname – ett nationalepos

Hjältedikten Shāhnāme (Kungaboken) är med sina 50 000 verspar världens längsta epos i sammanhängande form och värderas som en nationalklenod av inte bara av iranier utan av persisktalande över hela världen. Verkets litterära betydelse kan närmast jämföras med Iliadens och Odysséens ställning i Grekland.

Staty av Ferdousi i Villa Borghese i Rom - Foto Ashk Dahlén
Ferdousi i Villa Borghese – Foto Ashk Dahlén

Diktaren Abol-Qasem Ferdousi (935-1025, hans namn betyder ”den paradisiske”) föddes i staden Tus i nordöstra Iran. Hans far tillhörde en förnäm släkt inom den lokala lantadeln. Vid tidpunkten styrdes området av den samanidiska dynastin som befrämjade persiska språket och litteraturen. Ferdousis avsikt med verket, som han ägnade hela 30 år åt att fullborda, var att bevara mytologi och historiska berättelser från Irans antika förflutna. Hans förebild var den förislamiska Khvadāy-nāmag (Härskarboken) som författades under sasanidisk tid (226–651).

I historiska källor finns vittnesbörd om en rik sasanidisk litteratur. Huvuddelen av poesin bestod av sångtexter (tarāna), det vill säga dikter skrivna för att sjungas eller läsas högt. Den rörde sig dels om kärlekssånger, naturlyrik och panegyrik (surūd-i khusravāni) som ofta tillkom genom spontan improvisation, och dels om hjälteepos (chakāma) som bevarades av släktled efter släktled.

En anledning till att den sasanidiska poesin gick förlorad efter den arabiska invasionen var att den var ämnad för muntlig framställning. När de gamla sångernas och berättarnas stämmor tystnade sinade även den muntliga litteraturens ådra. I ljuset av detta framträder det storartade i Ferdousis kulturgärning med Shāhnāma. Denna lysande hjältedikt, som skrevs omkring år 1000 e.Kr., utspelar sig i det förflutna och skildrar Irans historia, svunna legender och heroiska bragder.

Hjälten Rostam i strid - Foto Ashk Dahlén
Hjälten Rostam i strid. Persiskt manuskript – Foto Ashk Dahlén

Man kan urskilja två olika delar i Shāhnāme; den ena är rik på underbara händelser och legender, den andra, den sasanidiska, är historisk och mer direkt återberättande. Vid vissa händelser blandar Ferdousi in sina egna politiska och moraliska åsikter, betraktelser beträffande människans slut, naturbeskrivningar och beundransvärda lyriska passager. Verket inleds i mytisk urtid och spänner över ariernas folkvandring till Iran, Zarathustra och det det akemenidiska riket fram till den siste sasanidiske storkungen Yazdgerd III.

Ferdousis storverk utgjorde höjdpunkten i en samtida persisk kulturrenässans, en världsligt betonad strömning som bejakade människans behov av kunskap om världen, av självhävdelse, av sinnlighet och av så stor mångsidighet som möjligt. Den persiska renässansen hade nationella förtecken och uppkom under direkt påverkan från den sasanidiska civilisationen. För de ledande gestalterna som Ferdousi gällde det framför allt att återuppväcka Irans antika storhet.

Till skillnad från den italienska renässansen som blomstrade i Europa på 1400-talet omfattade den persiska renässansen inte bara ett återupplivande av den egna kulturens språk, konst och vetande, utan även av grekisk filosofi och vetenskap. Det är utmärkande att Ferdousi sökte hålla sitt språk så arkaiskt och rent iranskt som möjligt. Antalet arabiska lånord är begränsat till ett minimum.

Hela dikten besjälas av en nationell känsla och utgör ett klarsynt dokument över den ojämförliga glansen i ett stort förgånget. Till detta hör även att Ferdousi tillhörde lantadeln (dehqānān) som var kulturellt intresserade, gynnade folkspråket och hade en nyckelroll i förmedlingen av äldre persiska litterära och konstnärliga traditioner.

Ferdousis grav i Tus - Foto Preethi Nallu
Ferdousis grav i Tus, Iran – Foto Preethi Nallu

Det persiska språket återfick genom Ferdousi sin litterära självständighet på allvar. Hans verser flög snart från mun till mun och ännu tusen år efteråt läser och lyssnar man till hans storverk.Den episka formen, som slagit igenom med bredd och prestige, nådde sin höjdpunkt i Nezamis historiska berättelser och romanser. Nizami odödliggjordes särskilt genom sitt storverk Khosrou och Shirin (Khosrou o Shirin) om den sassanidiske storkungens obesvarade kärlek till den armeniska prinsessan Shirin.

Kulturtraditionens inflytande är starkt i den persisktalande världen och de klassiska mästarna är ännu levande realiteter i det litterära medvetandet. Diktare som Ferdousi har inte under något skede förlorat sin berömmelse och behöver därför inte ”återupptäckas”. Han är välkänd och uppskattad av varje iranier då som nu. Många av hans verser är ordspråk och många stycken förmedlar filosofisk insikt, tröst och lärdom i livets olika skeenden. I inledningen till den tragiska berättelsen om hjälten Rostam som ovetande dräper sin egen son Sohrab i envig säger han om döden:

Om en vind oväntat stiger upp, blåser

och fäller en omogen frukt till marken,

är denna händelse måhända rätt eller fel?

Är den berättigad eller oberättigad?

Om döden är tilldragande; vad väcker då fasa?

Om döden är rättvis; varför då denna klagan?

Själen är okunnig om livets hemlighet,

eftersom ingen vet vad dess slöjor döljer.

En dag skall vi öppna dödens lystna dörr,

men vi kan inte avslöja dess gåta två gånger.