Farvahar

Farvahar är den symbol som mer än något annat konstnärligt inslag kan sägas representera zoroastrismen. I modern tid har den fått en sådan kulturell prestige och blivit så populär bland iranier över hela världen att den kommit att symbolisera den iranska nationen i vidare mening.

Farvahar i Persepolis - Foto Ashk Dahlén
Farvahar i Persepolis – Foto Ashk Dahlén

Den äldsta förekomsten av farvahar kan spåras till akemenidernas huvudstad Persepolis som är beläget i södra Iran. I Persepolis pryder motivet väggar och ingångar i storkungarna Dareios och Xerxes palats samt framsidan av den trappa som leder upp till den förres kolonnförsedda audienshall (apadāna).

Farvahar uppträder även ovanför ingångarna till de akemenidiska gravkammarna i Naqsh-e Rostam. Bilden överst på denna sida föreställer den relief som pryder väggen ovanför Xerxes den stores gravrum. Xerxes är avbildad framför den heliga elden och över dem tronar just symbolen för kungaglansen i form av bevingad solskiva med kungens överkropp.

Kungen som pryder farvahar är alltså den akemenidiske kungen, kallad ”kungarnas kung” (shāhanshāh) eftersom han ansågs styra över alla världens kungar och furstar. Kungen blickar mot väster och lyfter upp sin högra hand, kanske som en hälsning eller som en segergest. Solskivan brukar beskrivas som solens korona, dess lysande atmosfär. Från solskivan pekar två fågelfötter, som i regel återges slingformade, nedåt.

Den bevingade solskivan är en av världens äldsta symboler och har sitt ursprung i Egypten och Mesopotamien. Hos egyptierna förknippades den med solguden Ras allmakt och var kopplad till faraonernas härskarlegitimitetet. Likaså hos assyrierna representerade motivet kungamakten och symboliserade sannolikt högguden Ashur. Men trots ikonografins främreorientaliska rötter är farvahar som helhet en unik persisk konstnärlig innovation.

Akemenidisk prinsessa - Foto Ashk Dahlén
Persisk prinsessa. Irans Nationalmuseum

I de fornpersiska relieferna förefaller motivet ha varit knuten till akemenidernas kungaideologi och symboliserat kungaglansen (fornpersiskans farnah). Begreppet kungaglans är ett centralt tema i Irans politiska historia och omnämns i den äldsta Avesta som xᵛarənah och i senare persisk litteratur som farr. Det är den gudomliga glansen som rättfärdigar kungens goda styre. Så länge han besitter kungaglansen utövar han inte enbart makt utan styr rättvist. Jag skriver ”han” eftersom de monarker som suttit på den iranska tronen med några få undantag alltid varit män.

Kungaglansen kan alltså inte tas för given utan regenten måste göra sig förtjänt av den. Kungen kan när som helst förlora härskarglansen och falla i onåd om han inte styr rättvist, vilket enligt legenden skedde med kung Jamshid som styrde över Iran i en mytologisk urtid. Den härskaretik som genomsyrar idén om kungaglans finns uttryckt i en av Dareios den stores berömda inskrifter i Naqsh-e Rostam:

En stor gud är Ahura Mazda, som skapat denna jord, som skapat den fjärran himlen, som skapat människan, som skapat lycka för människan, som gjort Dareios till kung, en kung över många länder, en härskare över många folk.

Så säger kung Dareios: Genom Ahura Mazdas nåd är jag skapad som vän av det rätta, som en fiende till det orätta. Det är inte min önskan att den svage ska lida orätt från den starke; heller inte att den starke ska lida orätt från den svage. Det som är rätt, det är min önskan.

Farvahar har inte bara en politiska betydelse utan rymmer även kulturella och religiösa innebörder. I sitt forntida sammanhang symboliserar motivet kungens odödliga själ eller ande. Solskivan är bevingad vilket gjort att vissa forskare beskriver motivet som kungens skyddsängel och i mer allmän betydelse som varje individs skyddsängel. Det är just från denna betydelse som motivet hämtar sitt namn, farvahar (i klassisk persiska även foruhar eller fravard).

Farvahar pryder Nationalbankens huvudkontor i Teheran - Foto Ashk Dahlén
Farvahar pryder Nationalbankens huvudkontor i Teheran – Foto Ashk Dahlén

I Zarathustras Gatha-sånger betecknar det synonyma begreppet fravashi nämligen individens odödliga ande oavsett om personen är avliden, lever eller ännu inte har fötts. När en person föds är det individens farvahar som sänder ut själen i världen för att han eller hon ska sträva efter det som är gott och bekämpa det som är ont. Människan har på så sätt en nyckelroll i livets ständiga förnyelse (frashōkereti, ordagrant ”förfriskande”) och bidrar till kosmos seger över kaos.

Enligt den äldsta Avesta är fravashierna särskilt knutna till vatten och vattendragen. De vakar över fostret i moderns livmoder och bistår solen, stjärnorna och planeterna att röra sig i sina bestämda banor. Enligt zoroastrisk tradition stiger de avlidnas andar ned vid årets slut och besöker sina nära och kära i världen. Därför gör iranier en fest, farvardegān, för att fira deras ankomst före vårdagjämningen. Man städar hemmet och ställer fram blommor och frukt vars friska doft anses välkomna och vara till glädje för andarna. Man tänder också eldar, besöker gravar och sjunger ur Avesta i samband med farvardegān.

Det avestiska ordet fravashi härstammar från verbroten var– i betydelsen ”att välja” och har innebörden ”den som är vald (till livet)”. Samma rot uppträder i namnet Fravarāne (”Jag väljer av egen vilja”), som kan beskrivas som en slags zoroastrisk trosbekännelse. Denna mantra som läses i dagliga böner och av den som upptas i zoroastrismen inleds med orden:

Jag väljer av egen vilja att prisa Mazda (Visdomen), att vara en hjälpare åt Zarathustra och att bekämpa demonerna. Jag hänförs av Ahuras lära och lovprisar och tillber Amesha Spenta (de Heliga Odödliga).

Allt som är gott, ja allt som är det bästa tillskriver jag Ahura Mazda – allt som är oförställt, allt som är härligt, allt som är lysande, allt som bär xᵛarənah (gudomlig glans), allt som hör till kon, allt som är sanning och allt som är ljus. Låt det som är lycksaligt fyllas med ljus.

Farvahar pryder entrén till ett eldtempel i Yazd - Foto Ashk Dahlén
Farvahar pryder entrén till ett eldtempel i Yazd – Foto Ashk Dahlén

Nutida zoroastrier framhåller gärna att farvahar är en symbol för varje människas själ och att den påminner oss om själens odödlighet och den dynamiska väg som leder framåt i livet. Det finns inga historiska belägg för denna moderna tolkning men det kan ändå vara intressant att begrunda hur symbolen uppfattas av många nutida zoroastrier:

  • Huvudet föreställer en gammal man som symboliserar visdom. Enligt andra tolkningar representerar det Zarathustra själv eller mänskligheten.
  • De två vingarna betecknar rörelse och framåtskridande. De har tre skikt som påminner oss om zoroastrismen lärotriad ”goda tankar, goda ord, goda handlingar”.
  • De tre skikten fjädrar på den nedre delen betecknar lärotriadens motsats ”dåliga tankar, dåliga ord, dåliga handlingar” som vi ska styra med hjälp av vårt förnuft och goda sinne.
  • Fågelfötterna eller slingorna symboliserar harmoni och jämvikt.Enligt en tolkning representerar det vänstra benet det goda sinnet (spenta mainyu) och det högra benet det onda sinnet (angra mainyu).
  • Solskivan i mitten symboliserar själens odödlighet och strävan mot fulländning.
  • Mannen håller upp höger hand varmed han anger vägen framåt. Han håller en ring i vänster hand som symboliserar vikten av att under alla omständigheter hålla sitt löfte.
Annonser